Det svåraste och klurigaste inlägget att skapa kanske är detta?
Det gäller ju att presentera sig på det viset som man vill uppfattas. Eller?

Jag är iallafall en 21 år gammal tjej som bor i en mindre stad i mellersta Sverige. När jag inte jobbar heltid på mitt kontorsjobb funderar jag över vad det ska bli av mig när jag blir stor, umgås med sambo, systrar, vänner, bekanta och familj, reser gärna, sticker ut på fest nångång ibland, tränar eller lagar mat.

De två sistnämnda är något som ligger mig nära hjärtat. När det gäller träning är jag en fotbollstjej i grunden, spelat sedan jag var 6 år och det har i princip varit det enda jag sysslat med i träningsväg fram tills för drygt 3 år sedan då jag drog av korsbandet under en match. Min fotbollskarriär fick läggas på hyllan. De första månaderna kom till största del att bestå av läkarbesök för att fastställa diagnosen korsbandsskada (ALC på doktorspråk) därefter fick jag bekanta mig med en helt ny värld, styrketräning på gym för att bygga upp musklerna inför operationen av knät som gjordes halvåret efter olyckstillfället.

Operationen blev lyckad men dessvärre var inte jag lycklig. Jag började inse att jag aldrig skulle spela fotboll igen. Ett beslut som jag såklart själv tagit med hårda, påverkande ord från läkare. Att jag dessutom hade en rehabtid med fortsatt styrketräning på 1 år gjorde mig ännu deppigare. Tyckte att gymmet inte alls var något för mig.

Det kommande året skulle jag nu i efterhand kalla för min första livskris. Eftersom jag inte kunnat träna på mitt vanliga vis första tiden efter skadan och även en tid efter operationen förändrades mina muskler och jag började bli missnöjd över min kropp. Jag åt mindre måltider och började gå promenader. Det var först inte något jag gjorde för att medvetet gå ner i vikt. Jag tappade helt enkelt matlusten när jag inte kände mig glad och var för mig själv en stund genom promenaden och musik i öronen. Månaderna gick och 8 månader senare efter operationen hade jag gått ner över 10 kilo i vikt. Ska tilläggas att jag inte var någon tungviktare innan. Mina val av mat, träning och promenader blev mer och mer medvetna. Jag tappade kontrollen. Jag hade utvecklat en ätstörning.

En ätstörning som har följt mig ända fram till idag. 3 år senare. Idag väger jag normalt och äter det mesta och klarar av att träna regelbundet men än är jag inte frisk. Jag jobbar varje vaken sekund emot mina dumma idéer och tankar. Att försöka förstå en människa med ätstörning kan vara svårt men att bara veta om läget, finnas tillhands och lyssna kan ibland vara så mycket värt. Människor i min omgivning har betytt otroligt mycket under min väg för att bli frisk.  

Något positivt som har kommit ur denna historia är mitt intresse för matlagning. Det senaste året har mina mat- och kostkunskaper utvecklats något enormt. Att prova nya recept, ovanliga råvaror och laga "det förbjudna" har blivit som ett mål för mig. Jag vill med dessa avslutande ord välkomna er till min blogg om mat och kärlek.

foodlove it is ♥