tankar om tankar
för de allra flesta innebär semester total avkoppling, stressfria dagar, göra det som faller en in för stunden, lugn & ro. att känna total motsats av allt det där skapar ett förståeligt inre kaos, min semester har inte varit felfri ska erkännas. under de flesta dagar av sällskap har framsteg gjorts gällande både kontrollbehov & i matväg. jag har jobbat med de djupa andetagen, utmanat tanken då träningsloppan knackat på min axel, provat ta en sötsak för att jag var sugen just den stunden & ätit mat för själen. trots att de stunder då jag har varit ensam har varit jobbigare & "triggarloppan" har fått sina idéer igenom några gånger för mycket så är jag ändå stolt över mig själv. nu är jag på gång, jag har även vågat ta hjälp utifrån igen vilket förhoppningsvis ska underlätta de sista varven till en ännu behagligare vardag i mitt liv.
blå till två
jag har inte varit så privat här i bloggen men nu ska jag tala om något privat för er för det är nämligen så att jag och min sambo är nyblivna gudföräldrar till en liten kille på strax två månader. jag är så stolt!
om knappt en månad är det dags för dop och som gudföräldrar brukar man enligt tradition stå med vid dopcermonin bredvid prästen, vet dock inte hur det blir på detta dop då vi inte pratat ihop oss med föräldrarna ännu men hur som helst så vill man ju vara finklädd.
efter att vi bestämde oss för att matcha varann i klädväg, jag och min kärlek så har jag letat och letat och letat efter någon lite roligare färg än svart, grå eller vit att matcha. hittade ganska snart en blå fin klänning på nelly som jag skulle kunna tänka mig och därefter började det riktiga detektivjobbet. tillslut hittade jag äntligen en nyans på slips och bröstnäsduk som skulle kunna matcha. efter hetsigt klickande och knapprande på bankdosan är alltihop nu beställt.
håller alla tummar för att de ska stämma i verkligheten!
återkommer med resultat.
tisdag
att ha två och en halv vecka att resonera fram sig ett framtidsbeslut är egentligen inte min kopp av the men då denna situation hepp hepp dök upp sådär så var det helt enkelt bara att infinna sig. det har grubblats, gråtits, pirrats, ändrats och försökts att ses i olika perspektiv. vet inte om jag har blivit något klokare av det men ett beslut har tagits och chansen ska tas. om allt går som bäst så har jag 3 år framför mig med plugg, i en annan stad, delvis ensam, nya möten, ovana situationer, studieteknik som ska sättas och en ny livssituation. en ny era. om knappa två veckor tar jag mina fötter med skräckblandad förtjusning mot stockholm och arbetsterapeutprogrammet! om jag tagit på mig för stora skor får tiden utvisa.
tankar
jag själv är uppväxt med både snabbmakaroner med denniskorv och söndagsstek. jag har aldrig blivit tvingad att äta något som jag inte tycker om eller äta upp maten om jag varit mätt. bra runtiner har alltid funnits där med fasta mattider och familjen alltid samlad runt bordet, mellanmål efter skolan och kvällsmål innan sängdags. och trots att stora gemensamma 1 kilos godispåsen till familjen varje lördag fyllt skålen så har det aldrig varit sockertomt på choklad, godis, glass och läsk. med andra ord har inställningen till mat varit avslappnad under min uppväxt.
man kan därför fråga sig varför jag ändå hamnade jag där, i det sjuka tänket kring mat. rädd för fett, rädd för socker, rädd för kolhydrater. ett beteende som sakta utvecklades och som sedan bitit sig fast. teorier finns kring att höga krav hos individ kan vara en bidragande faktor. kan säkert stämma. något som jag tror är blir allt vanligare och en bidragande faktor är stressen. höga krav och stress är ingen bra kombination. i mitt huvud klingar det hemska klockor när jag bara hör orden. för min del öppnade stressen för tankarna och bidrog till högre krav som sedan utvecklade beteendet. invecklat och enkelt på samma gång. precis som sjukdomen är, kan tyckas vara enkel att bota men är så invecklad att varje frisk människa blir snurrig i bollen när de försöker att förstå.
även om jag än inte är helt frisk än. vissa dagar kan mat fortfarande vara galet jobbigt att tänka på, ta i, handla, laga, äta, bjudas på och då jag helst skulle vilja försvinna för en stund. men mat är ju något vi behöver för att leva, för att vi ska kunna älska, ge, ta, utvecklas och göra det vi vill. det vet vi ju alla. denna sjukdomsresa har ändå utvecklat mig något enormt, till det positiva helt klart. det är så mycket starkare att kunna visa sig svag, olycklig och osäker än att hålla upp ryggen i alla lägen.
det bästa jag har gjort är att vågat ta hjälp.
det är viktigt att våga känna efter, vara rädd om sig själv och vara rädd om varandra!
del av mig
lilla A är en spansk vattenhund på 3 år som lever det skönaste hundliv han kan ha tillsammans med husse, matte och lillmatte. det han gör mest om dagarna är att vara utomhus, gå promenader, busa och skälla, tigga hundgodis liksom vanligt godis, sova, gosa och bli kliad på magen.
här är en nytagen bild på en morgontrött kille invirad i duntäcke.
Välkommen till min nya blogg!
Det svåraste och klurigaste inlägget att skapa kanske är detta?
Det gäller ju att presentera sig på det viset som man vill uppfattas. Eller?
Jag är iallafall en 21 år gammal tjej som bor i en mindre stad i mellersta Sverige. När jag inte jobbar heltid på mitt kontorsjobb funderar jag över vad det ska bli av mig när jag blir stor, umgås med sambo, systrar, vänner, bekanta och familj, reser gärna, sticker ut på fest nångång ibland, tränar eller lagar mat.
De två sistnämnda är något som ligger mig nära hjärtat. När det gäller träning är jag en fotbollstjej i grunden, spelat sedan jag var 6 år och det har i princip varit det enda jag sysslat med i träningsväg fram tills för drygt 3 år sedan då jag drog av korsbandet under en match. Min fotbollskarriär fick läggas på hyllan. De första månaderna kom till största del att bestå av läkarbesök för att fastställa diagnosen korsbandsskada (ALC på doktorspråk) därefter fick jag bekanta mig med en helt ny värld, styrketräning på gym för att bygga upp musklerna inför operationen av knät som gjordes halvåret efter olyckstillfället.
Operationen blev lyckad men dessvärre var inte jag lycklig. Jag började inse att jag aldrig skulle spela fotboll igen. Ett beslut som jag såklart själv tagit med hårda, påverkande ord från läkare. Att jag dessutom hade en rehabtid med fortsatt styrketräning på 1 år gjorde mig ännu deppigare. Tyckte att gymmet inte alls var något för mig.
Det kommande året skulle jag nu i efterhand kalla för min första livskris. Eftersom jag inte kunnat träna på mitt vanliga vis första tiden efter skadan och även en tid efter operationen förändrades mina muskler och jag började bli missnöjd över min kropp. Jag åt mindre måltider och började gå promenader. Det var först inte något jag gjorde för att medvetet gå ner i vikt. Jag tappade helt enkelt matlusten när jag inte kände mig glad och var för mig själv en stund genom promenaden och musik i öronen. Månaderna gick och 8 månader senare efter operationen hade jag gått ner över 10 kilo i vikt. Ska tilläggas att jag inte var någon tungviktare innan. Mina val av mat, träning och promenader blev mer och mer medvetna. Jag tappade kontrollen. Jag hade utvecklat en ätstörning.
En ätstörning som har följt mig ända fram till idag. 3 år senare. Idag väger jag normalt och äter det mesta och klarar av att träna regelbundet men än är jag inte frisk. Jag jobbar varje vaken sekund emot mina dumma idéer och tankar. Att försöka förstå en människa med ätstörning kan vara svårt men att bara veta om läget, finnas tillhands och lyssna kan ibland vara så mycket värt. Människor i min omgivning har betytt otroligt mycket under min väg för att bli frisk.
Något positivt som har kommit ur denna historia är mitt intresse för matlagning. Det senaste året har mina mat- och kostkunskaper utvecklats något enormt. Att prova nya recept, ovanliga råvaror och laga "det förbjudna" har blivit som ett mål för mig. Jag vill med dessa avslutande ord välkomna er till min blogg om mat och kärlek.
foodlove it is ♥
