något som alla har mer eller mindre i tankarna dagligen är, mat! för vissa handlar det om att bara få något i magen som gör att man kan köra vidare sedan, för andra är det viktigt att maten är god, för en del är det viktigt att maten ska vara nyttig, somliga har mat som arbete eller största intresset.

jag själv är uppväxt med både snabbmakaroner med denniskorv och söndagsstek. jag har aldrig blivit tvingad att äta något som jag inte tycker om eller äta upp maten om jag varit mätt. bra runtiner har alltid funnits där med fasta mattider och familjen alltid samlad runt bordet, mellanmål efter skolan och kvällsmål innan sängdags.  och trots att stora gemensamma 1 kilos godispåsen till familjen varje lördag fyllt skålen så har det aldrig varit sockertomt på choklad, godis, glass och läsk. med andra ord har inställningen till mat varit avslappnad under min uppväxt.

man kan därför fråga sig varför jag ändå hamnade jag där, i det sjuka tänket kring mat. rädd för fett, rädd för socker, rädd för kolhydrater. ett beteende som sakta utvecklades och som sedan bitit sig fast. teorier finns kring att höga krav hos individ kan vara en bidragande faktor. kan säkert stämma. något som jag tror är blir allt vanligare och en bidragande faktor är stressen. höga krav och stress är ingen bra kombination. i mitt huvud klingar det hemska klockor när jag bara hör orden. för min del öppnade stressen för tankarna och bidrog till högre krav som sedan utvecklade beteendet. invecklat och enkelt på samma gång. precis som sjukdomen är, kan tyckas vara enkel att bota men är så invecklad att varje frisk människa blir snurrig i bollen när de försöker att förstå.

även om jag än inte är helt frisk än. vissa dagar kan mat fortfarande vara galet jobbigt att tänka på, ta i, handla, laga, äta, bjudas på och då jag helst skulle vilja försvinna för en stund. men mat är ju något vi behöver för att leva, för att vi ska kunna älska, ge, ta, utvecklas och göra det vi vill. det vet vi ju alla. denna sjukdomsresa har ändå utvecklat mig något enormt, till det positiva helt klart. det är så mycket starkare att kunna visa sig svag, olycklig och osäker än att hålla upp ryggen i alla lägen.
det bästa jag har gjort är att vågat ta hjälp.
det är viktigt att våga känna efter, vara rädd om sig själv och vara rädd om varandra!